Man brukar säga ”ingen rök utan eld” och att ”alla legender har ett uns av sanning i sig”. Förr i tiden kanske det stämmde, när det (omräknat till dagens penningvärde, uppgift från tekniska museets direktör) kostade 17 000 kr att skicka ett meddelande på 40 ord via telegraf.

Skvaller är lätt, ansvar är svårt

Idag tänker vi inte ens kostnad när vi skickar saker – vilket är anledningen till att spam fungerar. Skicka 10 miljoner meddelanden om kemiska sätt att förändra storleken på en kroppsdel, och det är alltid någon som nappar. 0,5% är ingenting, men omräknat till antal blir det 50 000 personer. Det blir pengar i slutändan.

Eget ansvar

En annan viktig sak är att förstå sitt eget ansvar i ryktesspridande och vilka konsekvenser ens eget handlande får.

För bara 20 år sedan var det ganska knöligt att sprida rykten. Man var tvungen att träffas, att tissla och tassla och att skvallra. Det blev väldigt uppenbart vem som var skvallertanten, vem som bara hittade på och drivkraften bakom allt detta var dels att få se folks reaktioner, men också att ha informationsmakten och vid sällsynta tillfällen var det pojken som ropade ”vargen kommer” ett par gånger för mycket.

Informationsspridning idag

I dagens informationssamhälle så ser det annorlunda ut. Gemene man har hundratals, ja till och med tusentals kontakter (vänner) på facebook, twitter, jaiku, flickr, myspace etc etc… Var och en har möjlighet att sprida information effektivare till fler än någonsin till en helt försumbar kostnad förutom ens tid och rykte.

Vad använder man då detta till? Helt plötsligt inträffar en oerhört intressant form av moralpanik, där man informerar andra bara för att man tycker att det är bättre att skicka ut det snarare än att inte säga något om det.

Kan man så ska man

Alldeles för många tror att bara för att man helt plötsligt har möjligheten att nå ut till många, så har man skyldighet att skicka allt möjligt, utan att ens försöka ta reda på om det är sant eller ej.

Speciellt tydligt tycker jag att detta blir på facebook där moralpanik, informationsiver och en omedveten vilja att öka sin rang i det sociala samhället leder till att man skickar vidare vad som helst utan eftertanke.

Några exempel:

• Katten i glasburken
• Facebook har för många användare
• Knark i marshmallows
• Skriv ‘X’ i din status rad för att vinna ‘pryl’
• …

Det finns hur många ”lur” om helst. Kolla här så har du ännu fler: http://urbanlegends.about.com/lr/facebook_rumors/829114/1/ Ta några av dem och posta på facebook så kan du testa verklighetsförankringen bland dina kompisar. Du känner säkert igen de flesta, för de har cirkulerat på alla möjliga språk.

Google är din vän som vanligt, här hittar du massor mer: http://www.google.se/#hl=sv&source=hp&q=facebook+hoax

Exemplen är många, alla bär de mer eller mindre spår av klassikern ”råttan i pizzan” eller vilken urban myt som helst.

Det kanske inte alltid är bättre att vara safe than sorry

Safe and sorry

Oavsett så sprids det vidare av intelligenta välutbildade människor som i som moraliver skadar mer än de skyddar.

”Better safe than sorry” är intressant.

Safe i det här fallet är att sprida rykten vidare helt utan att bry sig om ifall de är sanna eller ej – bara för att det är bättre än att bli sorry.

Faktum är att de flesta faktiskt hade kunna vara safe, om de bara bemödat sig med att dels tänka efter, är detta sant/kan detta vara sant. Dels att söka lite snabbt på det i sin favoritsökmotor.

Gör man det håller man sig safe, och slipper bli sorry för att man skickat ut falska rykten.

Lättlurad läkare

Man kan ju dra lite paralleller till läkaren som läste om den senaste behandlingsmetoden på internet och använde den metoden utan att kontrollera den.

Vill du att läkaren skall göra så, eller vill du bli behandlad av en person som sett till att han vet att det han gör är säkert för han har kontrollerat och dubbelkontrollerat det?

Är det ok att bli felbehandlad av en läkare?

Trodde väl det.

Vi tar ett exempel till.

Kreativ journalist

Journalisten som skriver om det han ”hört” utan att källgranska. Är det ok?
Skall man hellre vara safe och säga saker som kanske är sanna bara för att inte vara sorry sedan?

Jag tycker verkligen inte det. Och jag anser att varje individ faktiskt har ett ansvar att granska det man sänder vidare. Åtminstone bör man utföra någon form av grundläggande hygienkontroll. Bara något så enkelt som att googla det man tänker skicka vidare verkar vara något som många förbiser.

Den som kommer med argumentet ”jag vet inte hur man gör” bör verkligen inte posta rykten, sanningar eller varningar över huvud taget.

vargen kommer

Det enda man gör är att Skrika ”vargen kommer” när man gång på gång varnar & moralpanikar över saker som inte finns.

Förutom att man förlöjligar sig själv, vad händer den dagen då vi verkligen behöver larma om att vargen kommer…

Är det någon som kommer lyssna då?

Bara för att det står på facebook så betyder inte det att det är sant. Det betyder bara att du har ett ansvar att källkontrollera innan du tar ansvar för ryktet och skickar det vidare till alla i din kompiskrets.